En plein air.

Har tänkt lite på det här med inspiration och hur det i högsta grad är en oförutägbar företeelse. För mig sätter den ofta igång på alla nivåer samtidigt. Utan förvarning vill jag utforska, fota, laga mat, resa, utbilda mig och skriva arga insändare på samma gång. Tur då att man har en avlastningsplats som den här. 

Såhär fint var det när jag och Florent gick på utomhusbio i en park för ett par veckor sedan. 


Perfekt halvkylig sommarkväll för någon som bränt sig lite på näsan under dagen. Det tyckte några hundra andra personer också.


Chokald och vitt vin - optimalt ihopslängd picknick.

Under knäpptystnad såg vi Wes Andersons film Moonrise Kingdom och slumrade lite i gräset. 


Central bergsby sökes.

Häromdagen sa jag nej! nu vill jag se något nytt!  och letade upp en blogg som listade gömda pärlor här i stan. Blev glad och pepp när jag såg att en av dem låg bara några kvarter från oss så gick dit bums. 

Letade först upp denna mystiska trappa som var en av de få vägarna upp till mitt gömda smultronställe.

Som tadaaa! var en liten bergsby mitt i stan. Eller nästan iallafall. Däruppe hördes knappt den vanliga trafiken och man kunde strosa på några småsmå gator med en tjusig utsikt. Det coolaste med alltihop var en liten vinodling som låg bakom ett staket. Försökte bounda med en kommungubbe som sopade gatan för att bli insläppt men lyckades inte charma honom tillräckligt. 

Fast höll tillgodo med damer som matde duvor i fönstret. 
 

Hittade en av de andra halvgömda uppgångarna.

Gick ner och stötte på den här tjusiga motorcykeln. Gick hem och drack kaffe. Bra förmiddag.


 

Nedtecknat 30 maj 2014 i PARIS-boken.


Rummet har rosavita blommiga tapeter
, matchande mjuk heltäckningsmatta och ett stort antikt skåp i hörnet. På väggarna; teckningar från barn, barnbarn och barnbarnsbarn och foton på konstnärerna. Ett kors på en spik och två mjuka sängar bäddade med frasiga gammeldagars spetslakan, filt och överkast.

I den andra sängen ligger han som känner sig som tio år igen – tillbaka i Normandie och mormors hus.  Tillbaka i rummet där han somnat efter sommardagar fyllda av trädgårdslekar pingpong-matcher och bad i Atlanten. Nostalgiskt blir jag visad var han handlat mat, spelat volleyboll med kusinerna och åkt runt för att goûter – fika – hos släktingar. Mormor Anin, som hon kallas, och mamma Catherine berättar om minnen; det förra huset – stort och alltid fyllt av människor – skolvägen och uppväxten.

På Anins födelsedag är det kalas och vi tränger ihop oss fyrtio personer, fyra generationer, i huset. Sen pratas, skrattas och äts det mat i tolv timmar. Kusinerna sjunger en sång specialskriven till mormor. Fylld av familjelycka åker jag tillbaka mot storstan. Andras nostalgi blir för mig färska minnen.










 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Maten, hustaken, fotografen.

Nu mina vänner blir det uppdatering! Häng med framöver för några gångna dagars tillvaro.


En mycket rekordelig middag komponerad av Florent och mig. Blandning av våra favoritgrönsaker; ärtor (hans) och broccoli (min), linser, dijonsenap och korv av god kvalité. Intas bäst med en Sacré-coeur i dimma någonstans utanför fönstret. 


En ledig dag spenderas bra genom att åka upp i rulltrapperören i Centre Pompidou för tjusig utsikt. 


Franska hustak är som bekant något alldeles speciellt.


Sen köar man sextio minuter för att komma in på den välförtjänt populära fotoutställningen med Henri Cartier-Bresssons samlade verk.  
 
Läser programblad eller Claes Hylinger-krönikor för att döda tid. 

 
Och häpnas sen över hur man kan fota så genialiskt. 

Avslutningsvis  kikar man lite på pluttmänniskorna på torget. 
 
 
 

Pärlor.

Två pärlor är här och hälsar på så jag sysslar mer med sådnat här än att sitta vid en dator. Har överlag märkt att bloggandet glesar ut lite sen jag börjat jobba men tänker att – ptja så får det väl vara då. Tur att livet inte går inte under för det. 

 
 

Fotoinspo.

I söndags bestämde jag mig för att gå på fotoutställning. Martin Parrs foton på la Maison Européenne de la Photographie närmare bestämt. Jag är överdrivet förtjust i fotografer som skildrat Paris sådär svartvitt och fyndigt genom historien och man kan säga att Parr var en modern version av genren. Obligatoriskt för den fotointresserade att se om man kommer till Paris. Besöket resulterade givetvis i ett väldigt inspirationsöverflöd, ville gå direkt ut på gatan och fånga staden på det där underfundiga sättet. Sagt och gjort på mitt egna vis. 

Uteserveringarna i vårt kvarter väntar på att få veckla ut sig. 


Hann fantisera ihop dessa människors öde i kön till utställningen.

Hittade gömda bakgårdar och basketplaner. 

Någonstans i Marais. 


Ögonblick till för att fångas. 





Île Saint-Louis.








Vissa tog fram dunjackan och uggsen i vårkylan. 


Skymt av ett halvkänt torn. 


En resväska som blev bortprioriterad i störtskuren. 


Blev avundsjuk på dessa i mina blöta fötter och alldelses för tunna kappa. 



En källhänvisande vägg och en färgmatch i metron. 
 

St. Germain.

För några dagar sen strögade vi runt i St Germain-kvarteren. Vi kikar lite på hur det såg ut tycker jag. 


En raffig röd kvinna korsade en regnig Boulevard St. Germain. 


Vi letade upp Saint-Sulpice och det maffiga torget framför. Eller "en stor uteplats" som Florent kom ihåg det. 


Ja, se så rymlig den var! Plus lite franska fasader. 

Tjabba.

Vet inte hur många timmars strög av detta slag jag avverkat nu. Och många fler ska det bli. 


Bestämde oss för att gå hela vägen hem – över Seine och upp till vårt tionde hemarrondisemang. 

Hittade l'école des beaux-arts. Förmån som elev där: schysst innergård med guldfisksfontän.

Gick förbi denna halvkända byggnad. 


Fontänhäng i skymningen. Trötta i benen ändrade vi oss och tog metron, årets beslut.


 
 

Innergårdar, brudpar och vita små vovvar.

Ikväll åkte och gick vi fel i säkert en och en halv timme. Är hypertrött och tänker att dagens bilder kan få tala lite för sig själva. Ellerja. Det har varit en bra dag. Och varm. Godnatt. Punkt.

 
 

En sista kväll i Göteborgs skärgård.

I går flyttade jag från mitt älskade lilla rum på Berzeligatan. Förundrades mycket över hur flyttlasset hade växt på några månader men påmindes sen om diverse strykbrädor och speglar som släpats på tåget i omgångar. Nu bor jag i Skara en vecka innan det bär av till den franska huvudstaden. Min sista kväll i Göteborg åkte jag och Isabelle ett varv med en skärgårdsbåt. Det enda vi upprepade var olika versioner av: F.I.N.T. 

Denna tjej hade bara ben dagen till ära.  

Hon hade preppat den bästa matsäcken också. Visst är det ett tecken på ren kärlek? att förbereda picknick till en stressad vän. 

Stilla solnedgång, lugnt hav och en märklig solreflex.

Hejdu. 
 

Hej durken. 

Tillbringade sista kvällen som göteborgare på bästa tänkbara sätt. 



 

Tre stycken vardag.

Jag gick en promenad i Slottskogen den allra första soliga dagen i Göteborg. Så himla fint skrivet av någons pappa.
 
När jag djupläste kurslitteratur och var tvungen att skriva noteringarna så kreativat jag förmådde för att inte bli för uttråkad.
 
När jag tog tåget till Axelina och väntade på Stockholms Cetral. Blev sugen på lite storstadshäng men hann inte lämna min bänk i vänthallen.
 
 
 

RSS 2.0