Jag har flyttat till Lund om någon missat det. Här är det fint. 

Har tänkt lite på det här med inspiration och hur det i högsta grad är en oförutägbar företeelse. För mig sätter den ofta igång på alla nivåer samtidigt. Utan förvarning vill jag utforska, fota, laga mat, resa, utbilda mig och skriva arga insändare på samma gång. Tur då att man har en avlastningsplats som den här. 

Såhär fint var det när jag och Florent gick på utomhusbio i en park för ett par veckor sedan. 


Perfekt halvkylig sommarkväll för någon som bränt sig lite på näsan under dagen. Det tyckte några hundra andra personer också.

Häromdagen sa jag nej! nu vill jag se något nytt!  och letade upp en blogg som listade gömda pärlor här i stan. Blev glad och pepp när jag såg att en av dem låg bara några kvarter från oss så gick dit bums. 

Ur högtalarna dunkar housemusiken och det känns som att Montmartres kullerstenar vibrerar under mina fötter. Den lilla öppna platsen omges av rangliga hus och är här och nu en egen och ensam existerande värld. Klockan är två på natten, det är tjugotvå grader varmt och luften fullständigt skälver av ungdomens bekymmerslöshet. För trettiofem minuter sedan steg min vän ut från ett nio timmar långt arbetspass och själv befann jag mig i sängen. Men i natt är hela Paris en musikalisk folkfest och då tackar man inte nej.

 

bild.

 

 

Mamma och Börje var här i början av veckan och det såg ut lite såhär!

Rummet har rosavita blommiga tapeter, matchande mjuk heltäckningsmatta och ett stort antikt skåp i hörnet. På väggarna; teckningar från barn, barnbarn och barnbarnsbarn och foton på konstnärerna. Ett kors på en spik och två mjuka sängar bäddade med frasiga gammeldagars spetslakan, filt och överkast.

I den andra sängen ligger han som känner sig som tio år igen – tillbaka i Normandie och mormors hus.  Tillbaka i rummet där han somnat efter sommardagar fyllda av trädgårdslekar pingpong-matcher och bad i Atlanten. Nostalgiskt blir jag visad var han handlat mat, spelat volleyboll med kusinerna och åkt runt för att goûter – fika – hos släktingar. Mormor Anin, som hon kallas, och mamma Catherine berättar om minnen; det förra huset – stort och alltid fyllt av människor – skolvägen och uppväxten.

På Anins födelsedag är det kalas och vi tränger ihop oss fyrtio personer, fyra generationer, i huset. Sen pratas, skrattas och äts det mat i tolv timmar. Kusinerna sjunger en sång specialskriven till mormor. Fylld av familjelycka åker jag tillbaka mot storstan. Andras nostalgi blir för mig färska minnen.

♥ SVENSK FESTIVALSOMMAROUTFIT ♥




♥ FINA GREJJER ♥

Första dagen strosade vi i Montmartre och tog igen en hel månads tjejsnack. På kvällen lagade vi pastasås och däckade i säng. Så fint att ha två extra vid matbordet varje dag. 

Härom veckan var Boel och Paf i Paris. Hade inte träffat någon av dem ordentligt sen jag lämnade Aix så vi var såklart tvugna att umgås. Pasta Carbonara, barhäng och restaurangbesök hann vi beta av på ett par dagar. Fint att kunna ses såhär i en annan fransk stad ett år senare.

Nu mina vänner blir det uppdatering! Häng med framöver för några gångna dagars tillvaro.

Två pärlor är här och hälsar på så jag sysslar mer med sådnat här än att sitta vid en dator. Har överlag märkt att bloggandet glesar ut lite sen jag börjat jobba men tänker att – ptja så får det väl vara då. Tur att livet inte går inte under för det. 

 

*Jag har börja jobbat på Amorino och lär mig massa nya saker. Till exempel att göra glassblommor, säga "vad önskar ni" på tusen olika sätt och hur man gör en petnoga chef nöjd.

 

* Jag har sett fotoutställningen från himlen! En och en halv timmes kö, sju rum och två timmar tillsammans med med Henri Cartier-Bresson. Blev till slut så mätt på briljans att jag inte orkade analysera vad det var som gjorde bilderna så fantastiska. 

 

* Jag har fått inspiration! Till allt möjligt men mycket som handlar om text/bild/ljud/film. En del hör ihop med bilden och kanske får ni se ett testprojekt snart. 

Eftersom jag mest strosar och dricker kaffe om dagarna kommer här ytterligare en rapport från fältet. I morgon börjar jobbet på Amorino så då glesar det nog ut på flanerandet till förmån för glasskombinationer och snack om spatlar. Kan ju också bli livat tänker jag. 


Vi jobbar oss igenom klassikerna såhär i början. 

I söndags bestämde jag mig för att gå på fotoutställning. Martin Parrs foton på la Maison Européenne de la Photographie närmare bestämt. Jag är överdrivet förtjust i fotografer som skildrat Paris sådär svartvitt och fyndigt genom historien och man kan säga att Parr var en modern version av genren. Obligatoriskt för den fotointresserade att se om man kommer till Paris. Besöket resulterade givetvis i ett väldigt inspirationsöverflöd, ville gå direkt ut på gatan och fånga staden på det där underfundiga sättet. Sagt och gjort på mitt egna vis. 

Uteserveringarna i vårt kvarter väntar på att få veckla ut sig.