Igår var vi på utflykt igen. Jag tycker om att skolan ser till att vi får komma ut på äventyr ibland. Bra såhär i början innan vi lärt oss Provence. Snart ska vi åka på egna utflykter också. Kanske klättra upp på Sainte-Victoire, berget där Cezanne målade, åka båt vid kalankerna eller titta på vingårdar.

 

Igår började vi i alla fall i Ventabren, en idyllisk fransk by där det enda liv man såg var några katter och en takläggare. 

Jag skulle kanske skaffa ett hus i Provence med mintgrön glasveranda när jag blir tant. Dricka rödvn, klappa hundar och hänga med mina tantkompisar - vore inte så illa.

 

I helgen har jag ,förutom att hänga med elektriker och klättra upp på berg till exempel fikat på stan. Det var sol och varmt och optimalt för en fredagseftermiddag.

Kattis och Erik drack varm choklad. 

 

 

Min dag igår började lite som en dröm och slutade mer som en mardröm. Eftersom vi har morgonsol på terassen åt vi frukost och brände våra bleka ansikten en stund i solen. Sen hade vi storstädning av lägenheten. Vi dammade, dammsög, skrubbade toaletter och vädrade till bra musik så att det nästan blev kul.

 

Därefter gick Kattis och jag upp på berget i Aix. Ellerja, kullen kanske man ska säga. Målet var att hitta en fin utsiktsplats vilket vi lyckades med efter ihärdigt letande och lite bergsklättring. Där satt vi i solen med Aix framför oss och pratade om viktiga saker en stund. Det var fint. 

 

Väl hemma skulle både jag, Christine och Ellen laga mat och det är här som mardrömmen tar vid. Helt plötsligt gick strömmen och allt blev svart och tyst. I proppskåpet såg allt bra ut så vi frågade de franska grannarna om hjälp. Det hade inte samma problem men de kände medlidande och hjälpte oss att hitta det. Vi ringde till våra svenska hyresvärdar som gav oss numret till elbolaget. Så dit fick jag ringa och prata med en fransk telefonsvarare ett tag innan en riktig person började prata. Lite som en hörövning från franskaboken. Insåg snabbt att min franska inte innehåller orden proppskåp, kortslutning och andra elord så grannen blev återigen räddaren i nöden. Han snackade med elbolaget och fick springa upp och ner i garaget några gånger innan vi insåg att problemet satt i vår lägenhet och inte hos dem. Så det kom en elektriker som efter några fler rundor ner i garaget konstaterade att vår spis var orsaken och han (ja, på riktigt) var tvungen att BRYTA UPP den. Kan påpeka att det är (var) en induktionhäll fastfogad med silikon som inte kan förflyttas utan att förstöras helt och hållet. Så nu har vi ingen spis och jag misstänker att det kommer ta några dagar och franska telefonsamtal innan vi har en ny. Underbart.

 

Spisen försvinner och världens snällaste granne övervakar. Och nej, jag tog inte bilden för att kunna blogga utan för att ge till eventuellt försäkringsbolag. På tal om det så är vi försäkrade från massa håll att vi inte blir skyldiga någoning vilket känns lugnande. 

Häromdagen var Jag, Ellen och Christine på äventyr på IKEA. Vi tog bussen och sa till chauffören att vi ville gå av på den närmaste hållplatsen. Han sa, Oui...jag hjälper er och stannade mitt ute i igenstans. Sen förklarade han vägen som RAKT FRAM, RAKT FRAM, RAKT FRAM! och visst hade han rätt. Vi gick rakt fram genom ett samhälle kanske 20 minuter innan vi såg den välkända blågula byggnaden. Väl framme gick vi och åade oss orimligt mycket i mataffären. Jag köpte sill, ost, köttbullar, hovmästarsås, knäckebröd och kaviar och kan äntligen preppa goda äggmackor på kvällarna. 

Vi fikade lite också. Ellen slog till på svenskbulle och jag testade en fransk pistagemacaron. 

 

 

 

Il y a une boum chez Boris var en av de första fraserna jag lärde mig på franska och betyder ungefär "det är party hos Boris". Jag gick i sjuan och hade Salut! 2 som lärobok. Annan användbar fras från den boken var "donc, pas de boa pour moi". Betyder ungefär "alllstå, ingen boaorm för mig". Men påtal om party hade Anton fest förra veckan och det såg ut såhär.

 

Det är Christine, Wilma och Ellen jag bor med! Vi hade häng hos oss innan festen.

 

Kattis var också med. Sen fortsatte kvällen ungefär såhär.

 

Hejhejhej! såhär bra hade vi det för några dagar sen. 

 

Idag var vi på utflykt till Nice. Opassande nog så prickade vi in den första riktigt regninga dagen hittills. Fast det var fint ändå och helt annorlunda mot det Nice jag besökte på tågluffen i somras. Som en helt annan stad. 

 

Puh. Äntligen har jag haft hel dag som inte proppats av aktiviteter och måsten. Såhär i början av Aix-tiden blir det såklart en massa nya intryck, människor och saker som händer. Man vill bara lärakännalärakännalärakänna alla så det är bäst att liksom hänga på. Typ såhär: Fika? -Klart! Utgång? -Jaaa! Det är skola imorgon men vad tusan. Hemmafest med efter fyra timmars sömn? Bien sûr! Efterfest? -jajemen. Och så vidare. Så idag är jag lite trött. Men på riktigt så gör det ingenting för min nya klass är världens bästa, snällaste och skönaste och det är det viktigaste.

 

Hittills känns det mest fint och lyckat att jag har flyttat hit. Lägenheten är jättefin och känns som en himla trygg plats. Ellen, Wilma och Christine som jag bor med är också så bra människor och börjar kännas som en liten extrafamilj. Skolan verkar bra. Jag hamnade i gruppen med högst nivå så lektionerna är krävande fast det är bra för då lär jag mig mycket. Staden är precis lagom stor och har det mesta man kan önska sig. Hundra fontäner, secondhand och fina speceriaffärer. Fast den är omöjlig att lära sig, kartan är min bästa vän efter kurskamraterna.

 

Sen känns det såklart inte lätt och kul hela tiden. Till exempel när jag saknar alla därhemma, är supertrött men ändå villl följa med ut på eller när jag klev ut från Marseilles flygplats och inte visste vart jag skulle sova.

 

Se på några saker som hänt hittills.

 

Jag lever! tänka sig. Aix en Provence är så fint och vårigt så jag blirt alldeldes lycklig när jag går utanför dörren på förmiddagarna och inser att jag bor här. Hittills har det hänt så mycket att dagarna känts som veckor och flyter ihop till en enda sjok. Bra ord, sjok. 

 

Allt är såklart spännande och kul fast lite uttröttande. De nya intrycken slukar massa energi men snart hittar jag nog vardagsrutiner. Nu ska jag traska iväg till skolan och hinner inte ge mer än detta livstecken. Men snart så! Snart får ni veta hur Aix och finlägenheten det ser ut, hur det är att stå på sig gentemot en fransk kontorskvinna och hur det känns i magen (mestadels bra för den som undrar).