Ur högtalarna dunkar housemusiken och det känns som att Montmartres kullerstenar vibrerar under mina fötter. Den lilla öppna platsen omges av rangliga hus och är här och nu en egen och ensam existerande värld. Klockan är två på natten, det är tjugotvå grader varmt och luften fullständigt skälver av ungdomens bekymmerslöshet. För trettiofem minuter sedan steg min vän ut från ett nio timmar långt arbetspass och själv befann jag mig i sängen. Men i natt är hela Paris en musikalisk folkfest och då tackar man inte nej.

 

bild.

 

 

Mamma och Börje var här i början av veckan och det såg ut lite såhär!

Rummet har rosavita blommiga tapeter, matchande mjuk heltäckningsmatta och ett stort antikt skåp i hörnet. På väggarna; teckningar från barn, barnbarn och barnbarnsbarn och foton på konstnärerna. Ett kors på en spik och två mjuka sängar bäddade med frasiga gammeldagars spetslakan, filt och överkast.

I den andra sängen ligger han som känner sig som tio år igen – tillbaka i Normandie och mormors hus.  Tillbaka i rummet där han somnat efter sommardagar fyllda av trädgårdslekar pingpong-matcher och bad i Atlanten. Nostalgiskt blir jag visad var han handlat mat, spelat volleyboll med kusinerna och åkt runt för att goûter – fika – hos släktingar. Mormor Anin, som hon kallas, och mamma Catherine berättar om minnen; det förra huset – stort och alltid fyllt av människor – skolvägen och uppväxten.

På Anins födelsedag är det kalas och vi tränger ihop oss fyrtio personer, fyra generationer, i huset. Sen pratas, skrattas och äts det mat i tolv timmar. Kusinerna sjunger en sång specialskriven till mormor. Fylld av familjelycka åker jag tillbaka mot storstan. Andras nostalgi blir för mig färska minnen.