2,5 kilo inspiration.

Jag förundras ofta över hur snabbt det dalar för mig. Hur snabbt jag får existentiell ångest och hur lite som krävs för att framkalla den. Hösten 2012 är ett exempel. I mer än två år hade jag sett fram emot att spendera den kommande våren på Braheskolan i Frankrike. Men så kom mailet: ”Du har tyvärr inte blivit antagen. Meddela oss om du vill ha en reservplats”. Inte en enda gång hade jag föreställt mig det scenariot och allt rasade litegrann samman. Vad skulle jag nu göra med våren? Plötsligt hade jag hela världen för mina fötter men där och då kändes det som det värsta man kunde ha. Jag ville inte ha en värld, jag villa ha Aix-en-Provence. ”Snälla ge mig en reservplats. Det finns inget jag hellre vill.” En vecka senare kom det nya antagningsbeskedet och jag blev skitnervös men bubbligt lycklig.


För en vecka sen lämnade jag in den sista tentan på idéhistoriakursen och så kom den krypande igen, lilla ångesten. Den här gången visste jag att en ny kurs väntade om några dagar, men ändå. Plötsligt försvann all inspiration, ett ärende till banken kändes som att bestiga ett berg och att skicka ett mail som att springa en mil. Framtidskaoset la sig som ett moln en centimeter ovanför mitt huvud.


Fast vet ni vad det fina är? Att koka frukostägg och ta spårvagnen till Linnéplatsen, leta upp sal 420, sitta bredvid nya människor och lyssna på en introduktion i Mellanösternstudier kan vända på allt. Inspirationen infann sig fint igen. Jag gjorde vårigt i rummet, blev fotoinspirerad, kom på skrividéer och hittade ny bra musik. Fick matlagningspepp, fixade tråkiga ärenden och tyckte att träning kändes kul. Målade upp en ljus framtid när jag pressade upp skivstången som vägde 2,5 kilo mer den här veckan. Hängde med fem peppande kompisar som såklart också hjälpte till.

Tur ändå att det vänder uppåt lika fort. Lite hoppfullt liksom. Och skönt att veta att jag ska lära mig intressanta saker om Mellanöstern fram till 21 mars. Har en liten idé på vad som kan hända därefter men vill inte prata sönder den. Kan dock meddela att den skapar både ny ångest och abnorma mängder nervositet men sånt har jag ju klarat förut.









Kommentarer
Mamma

Gulledej!

2014-01-23 @ 15:58:25
karin

Vad fint skrivet! Jag fattar precis för du beskriver så bra. Vad skönt det är när saker vänder!

2014-01-28 @ 21:59:18


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0