– Hoohooo! Flickooor, frukoooost!

Det är första dagen i Fjällen, Lofsdalen blev det i år. Dagen innan klämde jag in mig i min bästa väns bil och så åkte jag och hennes familj norrut. Det börjar bli tradition nu, att åka längdskidor en vecka om året med familjen Larsson. Precis, du läste rätt, längdskidor. De är långa, man kan lyfta på hälen och måste trycka ner tårna hårt hårt för att komma framåt. De sticker lätt iväg åt olika håll och att ploga i nerförsbackar ger oftast resultatet att huvudet hamnar först i en snödriva. Bäst är nästan att inte försöka ploga alls utan åka störtlopp och sätta sig på rumpan, alternativt slänga sig graciöst åt sidan, när det går för fort.

Hursomhelst, frukosten vid niotiden består av gröt, egenkokad lingonsylt och hembakt bröd. Sen börjar allvaret, att bestämma vilken tur som passar bäst för dagen. Håller sig blåsten borta till förmån för solen blir det en tur på fjället, annars hasar vi runt i ett preparerat spår, någon mil eller två. Men om dagens rutt är ett stort beslut, är det ingenting gentemot vad dagens klädsel bör vara...
– Vad tror ni, kanske det tunna understället som lager ett, sen Ulmax och R90:n som lager tre? Eller är Ullmaxen för varm idag? det är ju bara fyra minus. 
– Klaaaaraaa! Idag vill jag ha det snygga pannbandet! du får ta det orangea.

Och så fortsätter det under morgonen. Vid elva dricker vi en kaffeslurk på stående fot, packar ner extratröjorna, matsäcken och lägger skidorna på axeln. Spåret ligger bara hundra meter från stugan så vi traskar dit och påbörjar vår efterlängtade tur. Visst, det är jobbigt – man blir flåsig och ibland är bakåtglidet olidligt – men det är på riktigt. Upplevelsen känns genuin ända ut i tåspetsarna när man hälsar på pensionärsparet som smärt glider förbi i det mötande spåret. Det finns inget dunka-dunka i skogen, inga speakers som pratar på om kvällens knatteslalomtävling och inga snowboardåkare som susar förbi i 100 kilometer i timmen när man glider ner för fjället. En vindstilla dag där uppe knäcker alla uppåkta slalombackar och struntar man i att åka snabbt och snitsigt blir man fridfull ända in i själen.

Känslan när man kommer hem efter turen är oslagbar. Kroppen är i och för sig stel som en pinne men att sjunka ner i soffan med 18 kilometer i benen är den perfekta belöningen. Stretch, bastubad och brasa gör stugan på Gäddvägen till den tryggaste platsen man kan tänka sig. I år är den hypermodern med öppen planlösning, espressomaskin och inte en furupanel i sikte. Diskmaskinen och platteven känns exotiska jämfört med tidigare års timmerhus som ägarna fyllt med överblivna 70-talsprylar.

Jag tittar ut genom panoramafönstren som vetter mot kvällsåkarna i backen och frågar mig hur det gick till. Hur kom det sig att jag hamnade här där, just nu, ingenting kan bli bättre?

Lovisa Svedlund på liten skidort i norra Sverige.

Jag hittade denna guldklimp i mitt skrivarkiv! Tror den är från 2012 eller 2011 och jag blev påmind om alla så fina fjällenresor med Axlinas familj. Vi brukade tänka att vi lämnat civilisationen. Bara glömde stress, skola och sociala medier till förmån för sällskapsspel, fjällturer och mängder av hembakt fika. Nu var det ett par år sen vi åkte eftersom både jag och Axelina varit på olika men snart borde vi verkligen göra det igen.