Les bananes.
Det är morgonkvist i sovrummet i tionde arrondisemanget – för dagen något disträ innan kroppen vakat till liv. På närmsta supermarché handlar jag frukost när en liten dam i sjalett frågar om jag vet priset på tiopacket ägg hon håller i handen. Hon sveper handen framför hyllkanten. Je le trouve pas. Ils sont bio ces-ci? Mitt svar på franska kommer utan ansträngning.
Vid kassan ber nästa sjalett-dam kassörskan att slå in allt utom bananerna och pekar menande på sin tioeurosedel. Med en rutinerad blick på varorna svarar kassörskan artigt Ça va suffire, madame. Och mycket riktigt kostar det 8,92.
Jag betalar mina varor och packar ner broccoli, bönor och brieost i tygkassen när kassörskan ropar till. Les bananes! Hon glömde bananerna! En chic fransyska springer ut på gatan och ropar efter sjalett-dam nummer två. Genom de automatiskt öppnande dörrarna kommer de båda tillbaka, damen mödosamt dragandes på sin shoppingvagn. Mais ah! j’ai oblié les bananes! utbrister hon upprymt. Vi skrattar gott vid kassan på DIA, de två sjalett-damerna, kassörskan, fransyskan och jag. 
alltså jag blir helt bubblig och varm i hela kroppen av detta vardagsmagiska ögonblick. Tack för att du delar med dig!
Och hur fantastiskt måste det inte vara att få leva i den miljön? Och känna hur franskan flyter på?
Vad härligt det låter och vad bra du klarar dig!
Kram
Här tragglar jag inte franska utan italienska och var bara tvungen att testa din härliga mening, som blev "Non dimentici le banane!" Très bien, n'est-pas?
Kram Marianne
Äntligen går jag in och läser din blogg. Du är SÅ klok som gör detta Parisäventyr och jag är omåttligt avundsjuk!
Nu ska jag titta in till dig ofta och på så vis få en fläkt av Paris och dessutom få träna upp min franska igen. Trés très bien, Lovisa!
