Klockan är sju femton och en bekant melodi ringer långt bort. Förstår inte vad som låter sådär på bakgatan där jag promenerar. Eller jaha. Det var visst alarmet och bakgatan var en konstig dröm som försvinner i nästa sekund. Snoozar fyra gånger innan det äntligen går upp för mig att det är morgon och jag själv som bestämt att jag ska vakna nu. Går sömndrucket ut i köket och kokar te, sätter på datorn, puffar upp kuddarna och öppnar för åttonde dagen i rad dokumentet modernitetens människosyner. Funderar lite över graden av determinism i Marx materiella historiesyn och hur Beauvoir menar med att man både är essentiellt fri men ändå fast i sin situation. Kommer på mig själv med att använda ord som ingalunda och föga när jag skriver. Gäspar och tänker att det tack och lov inte är varje lördagsmorgon man har en arg kommunist och en feministisk existentialist i sänghalmen.