I morgon är min tid i Aix över fast jag kan inte förstå det. Kan inte förstå att jag inte ska få gå till skolan och träffa fina lärare och bra personer varje dag. Kan inte förstå att jag inte längre ska få köpa kaffe på halvelvarasten och gå ut på den soliga trappan där man tillsammans börjar vakna till liv. Kan inte förstå att jag inte längre ska gå ut på stan och äta lunchbaguette på en solig bänk med de bästa klasskompisarna i världen. Inte heller hur jag ska kunna lämna staden - kaféerna, gränderna, torgen. Dofterna, stämningen och fransmännen. 

 

Kommer inte kunna promenera genom Mazarinkvarteren hem till Mikaela och hänga på hennes säng, dricka vin eller se på film. Kommer inte gå upp för Cours Mirabeau för att dricka eftermiddagkaffe med Kattis på Le Grillon, kommer inte springa i parken, kommer inte köpa grönsaker på marknaden - tisdag, torsdag, lördag. Kommer inte kunna sätta lurarna i öronen och gå till DIA och handla - försöka hitta matinspiration bland billig paprika och tvåeurosostar. Kommer inte stöta på människor man känner i varje gatuhörn. 

 

Förstår inte att Erik, Elin och Camillas lägenhet står tom nu. Att inte längre kunna skynda hem till den familjen på förfest med garanterat bästa stämningen. Kommer aldrig mer gå i finskorna till Boels drömstudio för att fira något; födelsedag, fredag eller bara studion i sig. Kommer inte köa till bra DJ's på Second Nature, dricka pastis utanför Brigand eller fuldansa till Kom igen Lena på en sunkig klubb halv fyra på morgonen. Kommer inte gå på efterfest i trånga takvåningar där alla fransmän har en klyschig mustage och trappuppgången ser ut som ett museum. Sådär så att man inte förstod att det faktsikt hände dagen därpå. 

 

Kommer inte gå femtio trappsteg till översta våningen och låsa upp dörren till lägenheten där Wilma satt på Linda Bengtzing på högsta volym och Ellen dansar vilt. Kommer inte längre beundra Christines plötsliga matlagningsryck då hon uppfinner nya rätter. Kommer inte få äta frukost på terassen, se på frukostfilm med familjen eller ta bussen till Marseille. Kommer inte gå och hämta fler pärlor hemifrån på busstationen för att visa dem hem till lägenheten. Kommer inte lyssna på Håkans nya platta på högsta volym i en hyrbil och se ut över franskt landskap. Kommer inte fota fina vänner och skriva om vad vi hittat på här på bloggen. Kommer inte ha en Franska i Aix VT13-grupp på Facebook översvämmad av länkar och planer på vad vi ska hitta på ikväll.

 

Kommer inte längre trampa på brunnen i hörnet på Rue Espariat - den där locket sitter löst så att det alltid låter högt när man kliver på den. Och man blir rädd för det råkar vara mitt i natten när man promenerar hem och har glömt att den låter sådär. Kan inte förstå att detta är slut.